Här är den sköna sommaren som jag har lovat dig

Det har varit en vår som ingen annan. I början av året var säkert jag en av många som sällan använde uttryck som social distansering, antikroppar och statsepidemiolog och en person som gärna hälsade på vänner, kollegor och affärskontakter genom att kramas. I början av året planerade Microsofts svenska skolteam de träffar vi skulle ha på vårt nya kontor; och såg fram mot mässor som till exempel SETT-mässan i april. Tänk, vad mycket vi ville prata om – och vad härligt att få träffa alla lärare!

Men i mitten av mars befann vi oss alla i en verklighet där personal och studenter/elever på både universitet och gymnasieskolor på nolltid skapade en ny vardag att visats i – en vardag som blev digital. För mig och min grupp på Microsoft har det inneburit att vi har fått träffa användare, samarbetspartners och kollegor från andra länder via datorn. Sedan mitten av mars har vi en given tid varje dag funnits tillgängliga för att försöka svara på frågor, bolla tankar kring lektionsupplägg, och tillsammans med kreativa lärare funderat på olika sätt att lösa olika utmaningar. Vi har lärt oss massor på dessa möten av alla bra frågor – och mitt i allt det svåra har vi faktiskt haft inte alltför sällan haft roligt. Dessa möten finns sammanfattade här:
aka.ms/distansundervisningrecap

Som många andra funderar vi nu på hur höststarten ser ut för skolor och universitet – och om det finns något arbetssätt vi utvecklat under våren som vi vill ta med oss in i nästa skolår? Därför har vi planerat en hel rad med webbinarier och öppna möten efter sommaren – och vi hoppas att få träffa många då. Läs mer om dessa här.
aka.ms/edueventssverige

För mig är den svenska sommaren starkt förknippad med Evert Taube – och med den vackra ”Här är den sköna sommaren” i öronen vandrar jag strax ut i en ledighet. Denna visa är skriven strax efter andra världskriget – i ett sammanhang då världen och många människor kände sig trasiga; och säkert hade svårt att hitta det vackra som fanns framför dem. Just därför är den sista strofen så trösterik – då som nu:

”Då sprang jag ut på ängen
där mandelblom står
och då ser jag lilla Karin
till brunnen hon går
Och då ropar hon till mig
ja på blommande stig
Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig”

Glad sommar!

Joke Palmkvist